Jag minns många skolluncher från 9 år i grundskolan och 4 år i gymnasiet. De flesta av dem upplevde jag inte då som så äckliga som folk hävdade och framför allt minns jag hur förundrad jag var över att alla avskydde blodkorven så mycket. Viss, det var ju ingen favoriträtt, men det smakade helt ok. Med största sannolikhet var det ordet "blod" i namnet som gjorde maten så oätlig. Synaestesin hos barn skall inte underskattas.
Idag har jag flera vänner, studenter som jag, vilka i stor utsträckning äter blodkorv och gillar det, under devisen "En schyst måltid för 8 spänn". Med tillhörande lingon och rårivna morötter är det ingen dum mat. Mat som blodkorv, tillsammans med bruna bönor och fläsk, rimmad fläsklägg med rotmos etc. är dock för många något man inte äter. I matbutiken nära mig (Coop Konsum) är det två grupper som köper dessa (i egenskap av halv/helfabrikat ska påpekas); unga (sannolikt studenter) och pensionärer (de med pantburkskasse och trasig jacka, inte de med chiwawa och jaktrock).
Dessa matvaror är idag fattigmansmat. Sannolikt innebär det också att kvaliteten på dessa är undermålig, eftersom konsumentgruppen sannolikt är mer känsliga för pris än kvalitet ofta. Jag kan utan tvekan påstå att det låter som ett enormt projekt att göra blodkorv (även om rotmos väl är en smalare sak).
Det är här en viktig sociolog kommer in i bilden, Pierre Bourdieu. De två begrepp relevanta begreppen är habitus och (kulturellt) kapital. Habitus, som syftar på att olika grupper i samhället kommer att bete sig olika i samma situation, blir relevant eftersom det är en del av vissa gruppers habitus att konsumera t.ex. blodkorv. Vad gäller kapital så är ju givetvis det ekonomiska kapitalet relevant, men jag kommer att fokusera på det kulturella, vilket innebär kunskapen om vad som är rätt, fint etc. Förenklat - att kunna föra sig.
Vissa av samhällets grupper skulle inte äta dessa varor, det är inte en del av deras habitus och de kan tillräckligt mycket om vad man ska äta för att veta att det inte skulle se något vidare ut att äta blodkorv. En scen ur Jönssonligan kommer till mig, då de nästlat sig in på en bankett (för en rysk konsul eller liknande) och serverar snittar - med kall blodkorv på. Den svenska representanten som blir rosenrasande, han vet att blodkorv inte är ok på en bankett, medan ryssarna, oanandes om vad det är på snittarna, äter ordentligt av denna delikatess. Att ryssar saknar smak och stil blir en illa dold fördom i sammanhanget. Att svenskars habitus skiljer sig från ryssars i någon mån är säkert sant. Men blodpuddingens låga kulturella status gör att den kan indikera att de inte har ett tillräckligt högt kulturellt kapital. Det ligger däremot i deras habitus (enl. Jönssonliganproduktionen) att roffa åt sig av något som uppfattas som en delikatess (oavsett om det baseras på ekonomi eller gastronomi).
Jag vill därför uppmana alla som klagar på höga matpriser (även om delar av kritiken helt klart är befogad), som räds minnet av blodkorven sedan skolbespisningen eller som tycker att blodkorv helt enkelt inte är något man äter att lägga fördomarna åt sidan och testa en gång (ja, så som många gör med sina barn). Titta sedan på innehållsförteckningen, den kanske innehåller diverse E-substanser och andra oidentifierbarheter. Skulle den smakat bättre utan dem? Kan den smaka så dåligt för att den förknippas med ekonomiskt knapra habitus och lågt kulturellt kapital? Eller, ni kanske, som jag, uppskattar dess söta smak tillsammans med syrliag lingon, morötter och dryck av lämpligt slag (mjölk eller öl passar nog bäst)? Utmana ödet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar